På Gång

Fadern 60+, lite lönnfet, dålig kondition, hjärtinfarkt i tiderna, kommer på en ide hemma i soffan nån gång under vintern. Coronaepidemin har slagit till och en utlandsresa till sommaren är helt uteslutet. Han frågar familjen om någon skulle vara intresserad av att åka opp till Kuusamo och vandra en del av Karhunkierros (Björnrundan) sommaren eller hösten. Ett enigt damsällskap på tre personer svarar med ett bestämt NEJ. En månad senare kommer ena dottern fram och säger att hon kunde tänka sig att eventuellt fundera på saken.

Fadern som för c:a 35 år sedan gått den aktuella rutten inalles 65 km kunde ju inte dra sig tillbaka, utan det blev till att göra små planer för hur och när det var möjligt. Vi kom överens om att inte övernatta i skogen som förra gången, utan det skulle bli bilande till de olika dagsetapperna, och där vandra mellan c:a 8-15 km per dag i tre dagar.Ett par ordentliga vandringskängor och vandringsstavar var ett måste, emedan stigarna var av mycket varierande underlag, från sand, grus, sten, berg, spångar, hängbroar och trätrappor. Höjdskillnader fanns tillräckligt och lade press på hur mycket man orkade. Vilopauser och drickapauser blev på vissa ställen ganska återkommande och skjortbyte var ofta förekommande. Emellanåt kunde det hända att vi kom oss endast 1,5 km på en timme p.g.a. de branta stigningarna.

Fastän bilderna är folktomma, så nu som då mötte man någon svettig vandrare, vissa såsom vi endast med packning för en dagsetapp, andra med fullständig packning för övernattning och bespisning. Sällan att man såg någon som var ledsen eller sur ute i det fria. De som sökte sig ut efter stigarna, ville vara en del av naturen.

Det som var det trevlig med denna resa att jag kunde visa var jag hade kämpat mig ensam upp och ner för dessa branter för över 35 år sedan. Den gången hade jag även tält och packning för hela resan på ryggen och tillryggalade 65 km på 3 dagar. Nu blev det c:a 40 km på 3 dagar och det var tillräckligt för denna gång. Tidigare i ungdomen blev det för min del även Kevo, Olos, Pallas och Ylläs lederna testade. Han ser lite svettig och trött ut denna kille efter att ha nått toppen av Valtavaara efter allt traskande från topparna i bakgrunden. Dottern däremot ser hur avslappnad ut som helst, men hon har ändå bättre kondition än fadern. Som sagt har killen inte den bästa konditionen, men han är envis och antar han en utmaning, så skall den slutföras.

Mvh

Oops Van Posshill

 

Bakom lyckta dörrar/luckor

Vad döljer sig bakom dessa dörrar? Vad händer bakom lykta dörrar? Nyfikenheten i människan kommer fram när man kommer till en stängd dörr och inte vet vad som händer och sker eller vad som finns bakom dessa. Varför vill vi egentligen ha svaret på dessa frågor? Oftast så föreställer vi att något skumt och eventuellt något olagligt sker bakom låsta dörrar, dit vi inte har företräde. Människan är nyfiken, och med rätt. Hur skulle vi annars lära oss hur saker och ting fungerar, om inte nyfikenheten driver oss framåt.

Dörrar är som milstolpar i livet, den ena stängs och kanske den andra öppnas. Därför skall vi inte se det som ett misslyckande om någon stänger en dörr för oss, utan ta vara på situationen och kolla in var nästa dörr finns som vi vill öppna och gå igenom. Förvisso kan känslan var smärtsam och svår när något går emot en, men det finns en mening med allt. Därför skall man försöka se det positiva i saken, om än hur liten den kan vara, men det kan vara just den lilla saken som är avgörande för hur framtiden ter sig.

En dörr på glänt är som en inbjudan till något nytt och vem vet kanske till något mycket bättre än när dörren var på vid gavel. Helt sonikt, grabba ett ordentligt tag i dörrhandtaget och stig in till något nytt och tänk positivt. Ungefär som ett halvt glas vatten, bättre halvfull än halvtomt.

Med vänliga midsommarhälsningar

Oops Van Posshill

 

 

En hårding till MC

 

Nåjaa, det blev nu inte riktigt som jag hade tänkt det. Men ska det vara hoj, så ska det, om än inte den nyaste modellen. Det har ju varit populärt med att skaffa motorcykel efter man kanske fyllt 50 eller 60. Många är det i min bekantskapskrets som nu när de blivit äldre, så har de på nytt givit sig in i mc boomen och går omkring i svarta skinnkläder med fladdrande fransar och solglasögon i bästa Hells Angels stuk. Många av kompisarna hade redan i unga år en mc och nu efter att barnen vuxit opp och bostadsskulder betalats, så har suget efter vägen tagit överhand.

Oops han hade ingen mc i sin ungdom, hur gärna han kanske hade velat och nu i slutet på sitt yrkesarbetande liv kommer det inte heller att bli mc. Men kanske bilden av den speciella mc:n som han fotograferade under någon av sina resor kors och tvärs genom Finland, kunde vara intressant. Kanske inte riktigt bekväm eller mjuk skjuts men kanske bränslesnål, ifall den klarade av att färdas med.

Kanske det ännu blir någon resa trots allt, dock inom vissa gränser, men Oops känner för att se sig om i landet och även vidare omkring. De ska va husvagn sjunger de i texten, men Oops kommer inte heller att inhandla någon husvagn, ej heller någon husbil, som också är otroligt populärt bland 60+ och 70+ are just nu. Blir det resande blir det hotellinkvartering eller stugsemester, men det låter vi framtiden sköta om.

Ha det gott på den nya veckan

Oops Van Posshill

Skuggan av mitt tidigare jag

Man känner sig som en skugga av sitt tidigare jag, eller jag var i bättre form tidigare. När man som så tänker tillbaka några årtionden eller fler, så kan man konstatera att man var en rätt så livlig liten krabat i unga år. Vad allt hann man inte med, åtminstone i bus och rackartyg. Flera saker av det man gjort, vågar eller vill man inte ens berätta åt de närmaste, och i vissa fall när man berättar åt arvingarna vad jag hunnit med, så konstaterar de bara att de är då rätt så lugna av sig. Stämmer helt på den punkten i alla fall.

Med en kropp som inte vägde just något alls på den tiden, så var jag ganska snabb på 1000 meter löpning, men tyvärr så var det inte mycket i kraftväg så orken tog slut efter det. Mitt sportande i de unga åren tog definitivt slut efter en sommar när jag först drabbades av Röda Hund, sedan en blindtarmsoperation, och nästa vattkoppor. Var sjuk 6 veckor den sommaren. Där tog en min sportiga karriär slut.

För att på nytt framträda i 20 årsåldern, genom att den sista tiden i det militära klara av 3500m på Cooper, en silvermedalj i terränglöpning i lag och i lagbordtennis kamma hem en silvermedalj. Så det börjar vara länge sen var på topp, numera känns det som om man vore på tippen. Det var bättre förr.

Nu är man bara aningen slugare och förstår att ta det lite lugnare och starta tidigare, för att inte behöva ha så bråttom, och njuter mera utav maten, som förvisso tyvärr satt sina spår i mittpartiet. Ser fram emot att ta en kopp kaffe med frugan, sitta på terassen och se ut över byn. Med andra ord ta det lugnt och inte stressa.

Ha en bra weekend

Oops Van Posshill

Plåttak och kyrkotak

Med denna bild går tankarna flera tiotals år tillbaka i tiden. Då var jag ständigt på jakt efter bilder som eventuellt kunde platsa för någon utställning eller fototävling. Då någon gång på -80 och -90 talet var jag som mest aktivast med fotografering, och då var det egentligen svartvita fotografier som användes mest. Förvisso blev det en del diabilder också, men mestadels blev det diabilder på resor och liknande.

LeMont StMichel i Frankrike har varit en plats som etsat sig fast i minne som en av de vackraste platser jag besökt. Även själva resan blev aningen strapatsrik och omväxlande, emedan jag redan vid starten i Tavastehus missade bussen och blev tvungen att lifta till Åbo hamn. Början på en liftares resa genom Sverige, Danmark Tyskland, Luxemburg, Belgien och slutligen till Paris i Frankrike.

Att lifta ensam ner till Frankrike var intressant, genom att jag då träffade en hel del olika typer under resan. Sådana jag kunde prata med och även sådana som vi inte kunde hitta något gemensamt språk som båda förstod. Mycket hann jag uppleva på den resan, och trevliga minnen finns kvar. Men aldrig att jag skulle göra om det idag, nu är jag för bekväm av mig.

mvh

Oops Van Posshill

 

Vattnet är vått

Som att återuppleva de gamla tiderna som en liten pojkvasker. Man försöker ta sig så nära vattenlinjen utan att blöta ner sig och se hur det går med den saken. Som på den gamla goda tiden så gick det precis som det vanligtvis brukar. Ett litet felsteg och man drattar i eller som denna gång, endast blötlägger ena foten, inte bara den ena dagen utan två dagar efter varann. Dock inte på exakt samma ställe, men med samma slutresultat. In och byta strumpor och skodon.

Varför skulle jag egentligen dit att göra, jo det hade varit ganska torrt och skulle installera den gamla vattenpumpen på sitt vanliga ställe och pumpa opp vatten för lite dricka åt bl.a. hallonbuskarna och de omplanterade syrenbuskarna. Igen var det en över 30 årig bensinpump som bestämde sig för att nu får det vara nog och den vägrade starta. Inte hur jag än försökte så blev det något liv i den. Dagen efter in till staden och införskaffade en ny eldriven vattenpump, och se den startade vid första kontakten med elkabeln.

Vilket tryck det blev i vattenslangen, buskarna och blommorna fick sin beskärda del av det våta, samt att jag än en gång blev våt om fötterna och strax därefter bestämde att nu får det vara nog för den dagen och traskade in för att ta en sista kopp kaffe med en smörgås. Fick mig att tänka på bilden med den fjäderformade smörklicken som jag även vill förevisa.

Obs. dagen efter mina bravader med vattenpumpen och vattnandet av buskarna, så började det regna, vilket ju är typiskt. Då var det trevligt att sitta inne och höra regndropparnas trummande på taket.

Mvh

Oops Van Posshill

 

 

 

 

Jordnära

Har legat rätt så lågt den senaste tiden och även emellanåt gått under jorden för att försöka åstadkomma något, utan att för den delen ha alltför högtflygande tankar eller gärningar. Egentligen har jag hållit på med en del trädgårdsarbeten. De gamla hallonbuskarna har fått ge vika för nya buskar, vilket föranlett en hel del svettbringande handgripligheter. Att förvisa de gamla buskarna med rötter och allt har tagit hårt på humöret också, emedan min gamla jordfräs är en envis typ, som inte vill starta på första försöket, eller de tiotals andra försöken för den delen heller.

Jag är också en typ som inte ger mig i första taget, så även denna gång fick jag igång maskinen och vi kunde dra en par repor över de före detta hallonbuskarna och avlägsna rötterna, för en nyodling. Var sedan med frun till den lokala plantskolan och införskaffade nya hallonbuskar, som planterades prydligt på rad och nu är det förhoppningsvis bara att vänta på skörd.

Inte bara hallonbuskarna som behöver omvårdnad, utan även blåbärsbuskarna behövde nytt stöd efter några års slokande tillvaro i våran trädgård. Jag har för vana att spara på vissa saker som använts tidigare och eventuellt inväntar en andra användningsmöjlighet. Så ock var det med äppelträdspålarna, som denna gång kapades och återanvändes för blåbärsbuskarna. Nu kan vi så också invänta en förhoppningsvis riklig skörd även av blåbären.

Nu skall ju inte läsarna tro att jag har s.k. gröna fingrar och är en hejare ute i trädgården, men textmässigt sett får jag ju det att låta så, men inte många har sett hur kuperat och igenväxt våran trädgård egentligen är. Huvudsaken är ju väl ändå att man tror på vad man gör och att det förhoppningsvis blir en bra sommar efter allt elände som denna vinter och vår visat oss.

Med vänlig hälsning

Oops Van Posshill

Konstigt?

Varför i hela friden håller någon på med att fotografera liknande saker, och inte är det första gånger det händer på denna blogg heller. Somliga tycker om att fotografera natur samt djur som strövar omkring i skogen. Alltid trevligt att kolla in dessa fotografers bilder, som är fint fotograferade och som inväntat det rätta ögonblicket för att ha något vackert för oss andra att titta på. Man måste lyfta på hatten för att de har ork och tålamod att sitta och lurpassa på någon fågel eller något djur timtals långt ute i periferin. Själv är jag kanske för lat eller helt enkelt utan tålamod för att invänta det rätta ögonblicket, när t.ex. svanen landar på vatten, vackert. Aldrig att jag lyckats med det konststycket.

Då hellre håller jag på och fotograferar döda ting, som inte rör på sig och försvinner i just det ögonblicket när jag trycker på avtryckaren. Varför det blivit så många bilder med underliga vinklar och vrår är för mig själv en gåta. Så länge jag fotograferat har jag ofta sökt efter objekt som i vissa fall kan vara lite svårt att identifiera ur den vinkeln som de blivit fotade. Emellanåt kan det bli en del små detaljer som fastnar i kamerasökaren.

Med dessa två bilder och denna korta text vill jag önska er alla en god helg och god fortsättning på våren.

Med Vänlig Hälsning

Oops Van Posshill

 

Oops Van Posshill uppdaterar

Hade nästan glömt bort att jag har en blogg vilande ute i etern. Måste riktigt tillföra några meningar för att se om det finns någon som noterar den ännu. Det är ju över 10 år sedan det var populärt med att ha en blogg och kunna skriv om vad som helst och därmed kunna debattera med kända och okända personer. Vissa av debattörerna var mera av den allvarliga sorten och inte alltid att de förstod den humor som somliga hade med sina skriverier.

Egentligen så var det trevliga stunder när man kommenterade på andras bloggar och bytte åsikter. Mestadels med glimten i ögat och med vissa speciella bilder, vilka kunde föreställa nästan vad som helst. Sällan att någon blev ledsen eller så, men alltid fanns det de som ville testa hur långt man kunde gå i skrivandet utan att för den skull mista bekantskapen. Stor del utav de vänner man fick från den tiden finns ännu kvar via Facebook, och även en hel del av dem finns i utlandet.

Fungerat för tillfället som ansvarig studieövervakare, vedfabrikör, lagerrensare, matvaruinköpare och kock för twinsen som studerar på distans. Sällan är det något jag kan tillföra i studieväg, emedan de redan nu har kommit längre i sina studier än vad jag kommit när det begav sig. Något kan jag ändå tillföra, och det är vissa ord i finskan, som jag än så länge behärskar bättre än mina döttrar. Om de vill ha någon förklaring med finska grammatiken, så måste jag nog tyvärr sträcka händerna i vädret, för grammatiken är något jag absolut inte behärskar. Vissa begränsningar har man ändå fastän åldern och livserfarenheten är lite mera än twinsen. Kanske det i dessa tider kunde komma flera inlägg så småningom

Mvh

Oops Van Posshill

 

I Repris

Man kan med gott mod säga att jag är en bokslukare av stora mått. Sällan är den lediga stund när jag inte har en bok i min hand och ögonen slukar texten med stort intresse. Senaste sommar var takten den att en bok per vecka. Oftast tog jag en ny bok på antingen söndag eller måndag och läste över den på 5-6 dagar och sedan en dags ögonvila innan nästa bok var på tur.

Hösten har varit lite lugnare på läsarfronten, och takten endast c:a 2 böcker i månaden, ibland kanske 3 stycken. Men det räcker för att stilla nyfikenheten angående möjligheten att försöka lista ut vem den skyldige är sedan på slutet. Allt som oftast blir det ändå en helt annan än man tänkt sig, och ofta är det så att vartefter man fortskrider i texterna, så byts det skyldige allt emellanåt.

Boken på bilden fick år 1969 i julklapp och den tiden var Biggles hjälte nummer 1 bland många av pojkarna, och den lästes med spänning och inlevelse. Den tiden fanns det otaliga böcker om flygarässet Bigglesworth och hans kumpaner Algy, Ginger och Bertie. Tror nog att jag läste över den ganska snabbt den gången, och nu för en tid sen, tog jag mig tid och läste den ännu en gång. Med tanke på hur mycket jag läser nu för tiden och vilka ändringar skett ute i världen, så inte var den kanske lika spännande idag som då. Men trevligt med lite läsning från gångna tider.

Numera varvar jag ofta läsandet med författare från olika länder, och emellanåt blir det även historiska böcker med anknytning till verkliga händelser, både i Finland och ute i vida världen. Anser att det myckna läsandet ger en ny inblick i litteraturen och man lär en hel del nya uttryck som kan vara till nytta när man skriver blogg eller när man är inne på fb.

Sällan att jag skriver blogg numera, men alltid kommer skrivklådan smygande, och då är det bara att leta reda på de rätta tangenterna och ge dem en tryckare.

Med Vänlig Hälsning

Oops Van Posshill