posshill

Låt humor vara en del av vardagen


2 kommentarer

Posshill goes downhill und langlauf

Lördagmorgon packas bilen och gänget beger sig till fjälls på höghöjdsläger. Vi lämnar de Österbottniska slätterna för ett mera kuperat  Ylläs, och förhoppningsvis skall vi få tillbringa en fin semestervecka där borta. Efter att inte ha besökt Ylläs sedan -97, skall det bli intressant att se förändringarna i byn. Var på min första resa till Ylläsjärvi år 1980 och har varit en trägen gäst i den trevliga byn. På den tiden var man bekant med flera ortsbor och kände en hel del av dem, men nu är det inte någon man känner mera. Tiderna förändras och säkerligen också byn.

Under vistelsen i fjälltrakterna skall formen finslipas och utevistelsen förhoppningsvis bli mera än i dessa sydliga breddgrader. Skall om möjligt introducera sessorna i den svåra konsten att ta sig ner för backarna i fina och mjuka svängar, utan att alltför ofta granska snötäckets dragningskraft. För mig kan det bli en repetition av hur det var när jag som en yngre upplaga av mig själv slängde mig ner efter backarna i jakt på det perfekta slalomåket. Har ännu inte hittat det, men kanske det infinner sig denna vecka, om inte så ingen större skada skedd. Bättre att ha det perfekta åket framför sig, än bakom sig.

Börjar det inte höras av mig inom de närmaste veckorna, kan ni ju kontakta de olika medicinära instanserna, för att om möjligt pigga upp min situation med blommor och choklad.

Härmed vill jag önska er alla ett gott och innehållsrikt sportlov.

mvh Oops

 

Annonser


2 kommentarer

Catbox

Catbox

Grannens katt Ernst kom på besök och fattade posto på min nyligen införskaffade takbox. Av nyfikenhet fick han för sig att inspektera boxen för att kunna ge sitt godkännande om vad som införskaffas i grannskapet. Denne herr Ernst är en synnerligen social katt, som kommer på besök för att visa hur snäll och välanpassad han är. Sessorna har ofta ärende ut, när Ernst kommer över gräsmattan mot oss. Enda gången han inte fått vårat godkännande, var när han hade ett lite för närgånget intresse för fågelbrädet och dess besökare.

Vid närmare granskning av bilden, så kan vi bara konstatera att han tog granskandet med en gäspning, och om boxen blev godkänd eller ej förtäljer inte saken.


Lämna en kommentar

Vallningsexpert Oops på gång

Nu har Oops sällat sig till de experter som vallar sina skidor efter konstens alla regler. Att det blir perfekt glid och att fästet är bra är ju helt klart. Här lämnas inget åt slumpen, utan allt görs med säker hand och ett begagnat strykjärn. Var för ett par år sen på vallningskurs till trakterna av Vandris domäner i Lafos, och insöp information och kunskap i den svåra grenen att valla skidor. Min första egna vallning enligt Lafos reseptet, resulterade i ett perfekt grepp och ett otroligt glid. Andra gången jag prövade samma resept, blev det precis tvärtemot, men alla är inte perfekta.

Nu ställer jag kraven ännu högre, och finslipar kunskaperna i garaget med att preparera hela familjens skidor inför sportlovet. Var tvungen att ta en liten paus p.g.a. att garaget var litet och rökdimman från strykjärnet gjorde att synförmågan blev en aningen ansträngd. Vet inte om jag vågar testa skidorna här i trädgården eller om jag hamnar till Lafos på träning. Kan ju vara så att skidorna glider så perfekt att jag endera hamnar ute på ån, eller ute på landsvägen innan jag får stopp på dem. När man klarar av att komma sig uppefter väggen till taknocken med skidorna på, vet man att greppet är perfekt, så det kanske man kunde pröva.

Kanske man borde erbjuda sina kunskaper till skidlandslaget så småningom, vallnaf är ju känd från tidigare, så språket vore inget hinder. Enda som nu som fattas är att det bör införskaffas ett par skidstavar åt ena sessan, p.g.a. att en bruten stav i skolans skidspår, vilket gör hennes framfart lite haltande.


4 kommentarer

Dagen när spolarvätskan hade åtgång

Det hände sig att jag efter ett telefonsamtal bänkade mig i bilen för att ta mig till Vasa. Via olika byavägar, samt en del småvägar och dåligt plogade vägar kom jag mig ut på Riksåttan. Denna väg som byter namn snabbare än jag hinner använda växlarna, var en blandning av salt och utsmetande sörja, som kletade sig fast på vindrutan. Med tanke på att jag hade passagerare och hade en tidtabell som borde hålla, var det ett fasligt sjå att överhuvudtaget se något genom vindrutan.

Då skulle den värsta pianovirtuosen ha sett sig besegrad, när högra handens tre fingrar spelade över brytaren för vindrutetorkarbladen. Ett otroligt sammarbete i den högre skolan kunde skådas genom hela resan utefter riksåttan. Att även högra handens tumme på samma gång kunde hålla ett stadigt grepp om ratten, i samråd med vänstra handen som behövde endast koncentrera sig på ratten. De mötande bilarna gjorde vad de kunde för att förstöra utsikten från förarsätet, men fingrarna gjorde ett fint samarbete med brytaren för att stundom spola och stundom bara stryka ut smeten på rutan.

Vid ankomsten till Vasa kunde fingrarna efter en väl genomförd kramning av kaffekoppen med dess varma dryck slappna av och lägga sig tillrätta på bordsskivan för en välbehövlig vila. De visste att det eventuellt skulle bli en likadan resa tillbaka, och efter vilostunden blev det en välkommen påfyllning i spolarvätskebehållaren ur den medhavda dunken. Tillbakaresan företogs i samma anda, men i ett litet lugnare tempo, utan att fingrarna denna gång kände sig det minsta trötta. De har istället hamnat att arbeta med rullstolshissen, som är monterad under bilen, och därför har fingrarna fått en mera mörkare nyans än vad fallet var innan resan. Som tur så är inte fingrarna rädda för tvål och vatten, utan känner sig säker även i detta element.


2 kommentarer

Att fira födelsedag

Att fira en födelsedag hör till det årliga som sker i ens liv. Det är liv och lust och ett år läggs till i mängden. När man är en liten parvel är det stor väntan på den dagen och förhoppningarna höga på att få fina presenter. Av någon orsak firade vi inte mina födelsedagar med kompisarna när jag var liten, utan det var mestadels med familjen. Man blev glad för sina presenter, och underligt nog hade man alltid förväntat sig mera saker än det man fick. Säkerligen fick man ändå tillräckligt, men barnens förväntan är så.

Numera kan jag fira denna min födelsedag två gånger i året. Det är nu inte så att jag skulle vara pånytt född eller något liknande, utan helt enkelt i.o.m att sessorna föddes och jag blev pappa, så fick jag en ny dag att fira. Så igår firade jag årsdagen av att bli pappa. Kommer ihåg att när sessorna kommit hem från sjukhuset, var nog tanken, att hur skall jag klara av denhär situationen. De var ju så små och sköra, och jag hade ingen erfarenhet av småbarn. Men det verkar ju ha gått någonlunda bra, för sessorna har växt upp och inga större malörer har hänt. Inte har jag tappat dem i golvet, eller något liknande. De har själv klarat av att dratta i golvet från soffor och stolar, med olika stora skavanker, med mamma eller pappa som omplåstrare, ja t.o.m. en har varit till läkaren för att sys med några stygn, efter en vurpa med gåvagnen.

Igår var det fest med familj och släkt, och ikväll blir det fest med sessornas kompisar. Då gäller det att vara skärpt och servera de olika sötsakerna och limsan i rätt ordning. Numera har jag blivit avsatt som trollkarl och fått en lite mindre roll i sammanhanget, men jag behövs ändå lite här och där. Någon programpunkt skall jag väl ändå klara av. Om inget annat så att tillsammans med frugan städa undan efteråt. Är man pappa, så gäller det att stå i, för snart är de vuxna, och då sitter jag väl i gungstolen och väntar på deras besök.

De är bra, mina sessor. Tack vare dem, har jag mera att fira.


2 kommentarer

Trångt

amazing-picture-hannover-airport[1]

Som man kan se utav bilden börjar det bli trångt på våra flygplatser. Bilden är tagen från Hannover flygplats när planen lättar efter att varit nere för människopåfyllning och intagande av bränsle. Helt otroligt att ingen får vingkänning med den andra, eller att propellrarna trasslar in sig i varandras blad. Men de kanske svänger blad i en välorganiserad och inövad takt. Några få stackare blir kvar på marken, utan att notera de andras flykt.


Lämna en kommentar

Skidutflykt i mörker

Skidutflykt i mörker, låter ju inte direkt inspirerande, eller hur. Men tänk efter, hur det skulle kännas att ta på sig skidorna och en ordentlig pannlampa och bege sig ut i spåret. Egentligen inte dumt alls. Man behöver inte fara ut i de värsta spåren, med långa och branta backar, utan utefter åkrar och genom skogar i ett ganska platt landskap. Var i fjol med sessorna utefter ett skidspår som är 5,5 km till en vändpunkt vid Brännbacka stortallen och kan varmt rekommendera utflykten. Då när du är omgiven av ett mörker som kanske är lite upplyst av en måne, då känns det helt avslappnande. Inte skidade vi hela sträckan, men det blev ändå flera kilometrar genom skog, ute på åkrar och över skogsvägar. Vi stannade ute i skogen och jag sade åt sessorna att de skulle lyssna på vad skogen säger. De hörde inget annat än tystnaden, vilket också var vad jag ville att de skulle höra.

Där stod vi tre stycken ute i skogen och hörde på en tystnad som var egentligen ganska trevlig att höra. Man fick en otrolig avslappnande känsla, och den stress som tidigare på dagen fanns, var som bortblåst. Man kunde känna av ensamheten där ute i skogen, men också gemenskapen som vi tre hade när vi upplevde kylan i luften och lugnet att sakta skida fram i spåret utan stress. Vi har inte varit ensamma om att skida i mörkret, utan de är flera som kanske inte hinner skida under dagtid och då tar på sig pannlampan. Andra kanske gör utflykten just för att den känns avslappnande. Är du ensam rekommenderar jag att du tar en reservlampa med, för alla eventualiteter, för om något skulle hända med lampan, så är det bara att ta till reserven. Skidutflykt i mörker är något jag varmt kan rekommendera, och vi planerar att förlägga nästa utflykt när det är fullmåne. Då känns skidande lite mera exotiskt. Har lovat en utbyteselev från Ungern att hon får komma med nästa gång.