posshill

Låt humor vara en del av vardagen


Lämna en kommentar

Motion för familjen

Ofta händer det att familjen på weekenden känner för att motionera, och alla tillsammans sätter sig i bilen för att åka in till staden för ett ordentligt pass. Vid ett ordentligt motionspass så är klädseln en av de viktigaste sakerna som man bör prioritera, tillsammans med skodonen. Efter åratal av besök hos olika motionscenter så har man lärt sig att ta den mest avstressade dressen på sig och bekväma skor eller crocs. Har aldrig räknat ut hur många steg man tar eller hur mycket man lyfter under dessa svettdrypande pass.

Alla de avdelningar som man går igenom och ofta blir det att man går fram och tillbaka för att börja om från början igen med någon avdelning man redan besökt. Ofta möter man bekanta som också är ute i samma ärende och det blir till att byta erfarenheter och dagens visdomsord innan man är klar för dagen. Inte alltför sällan att det drar ut på tiden och efter allt spring och prövande de olika alternativen, så blir man antingen törstig eller hungrig. För det mesta glömmer man bort att ta med sig något drickbart och då kan det bli klagomål både här och där.

När man sedan är klar för dagen eller kvällen, vilkendera så är det tid att dra sig hemåt. Då kan det bli frustrerande och det känns som om alla andra blivit klara precis i samma ögonblick och det bildas köer bredvid köer. Svettiga och trötta samt irriterande personer vill alla hem samtidigt och alla söker den kortaste kön, som sällan är så kort som den såg ut att vara. Väl i fållan när man nästan tagit sig förbi alla köer och ser att friheten hägrar, så sitter det oftast en ung dam och kollar en i ögonen och summerar allt motionerande och prövningar på de olika avdelningarna, vilket sen slås in i en kassaapparat och då vill hon ha betalt. Utan att skämmas det minsta kan hon komma med sådana summor som redigt överstiger en par hundra Euron för hela kalaset.

Det är minsann dyrt att gå omkring och kolla in saker och ting på köpcentren i veckoslutet.

Annonser


6 kommentarer

Att man inte lär sig

Att man inte lär sig med åren. Hur många gånger har det skett tidigare och hur många gånger har jag tänkt att nu skall jag komma ihåg till nästa gång. Har än en gång arbetat med fel teknik och det straffar sig med detsamma. Än en gång får ryggen ta stryk för att inte huvudet hann med i verksamheten och kroppen arbetade på egen hand samt gjorde vissa rörelser som inte borde ha gjorts. Att jag inte kommer ihåg att jag inte är en kraftig och superstark person som kan lyfta vad som helst på vilket obekvämt sätt som helst utan att det straffar sig. Nåjaa, fram med salvan och in med några piller och vädja till högre makter att det skall hjälpa med dessa enkla kurer.

Det finns alltid så mycket som borde göras och nästa lika mycket återstår efter att hösten har gjort sitt inträde. Men nu skall vi inte gå tiderna i förskott utan se tiden an och ta de saker som bör göras i tur och ordning. Efter att de senaste 3-4 åren varit på hugget med att byta gräsklippare, blev det äntligen åtgärdat, och se den gjorde ett fint intryck redan vid första klippningen. Bara man blir du med klipparen så kommer det säkerligen att bli ett fint samarbete och våra gräsmattor kommer troligtvis att visa sin bästa sida av gräset för oss denna sommar.

Något som ännu är ett mysterium inför denna sommar är vilket som kommer att bli vårt semestermål. Vi har lekt med tanken på stadssemester ute i Europa eller alternativt någon enklare resa till Estland. Allt verkar ännu vara höljt i ett dunkel och tips och råd angående resmål mottages med tacksamhet. Inga dyra resor, utan exempelvis någon sista minuten resa i exempelvis 4-5 dagar.


2 kommentarer

Utflyttad

Som 26-åring flyttade han hemifrån in till staden. Ingen visste om han skulle trivas eller var han egentligen skulle bo. Nu blev det endast på ett härbärge tillsammans med likasinnade. Många anser att han var för gammal för att börja på något nytt, men situationen var som sådan att han inte klarade av att vara hemma mera. Vad skulle han ta sig till och hur tedde sig framtiden för denna 26-åring. Trädgårdsarbete hade varit hans passion och han hade trivts i sitt yrkesutövande på landet. Fastän arbetet varit säsongbetonat så hade han nästan utan undantag arbetat utan att klaga och arbetsgivaren hade stått för husrum, dock lite dragit vissa kalla vintermorgnar. Just vintrarna var lite ensidiga  p.g.a. att det inte fanns något arbete han kunde utföra, men så var det i hans bransch. I hans bransch fanns det arbete för för både mindre kraftiga och för de riktigt stora och kraftiga typerna. Var och en med sitt, utan att ens försöka konkurrera med varandra, utan de utförde arbetet med vana och i sin ensamhet, dock under chefens ledarskap.

Nu kanske det skulle bli lite jobb i staden eller möjligtvis ute vid någon sommarstuga. Han var inte rädd för arbete, men om han finge välja så nog torde ett jobb ute i havsbandet eller vid en trevlig sommarstuga vara toppen. Där kunde han njuta av sol och havsbris tillsammans med semesterfirarna medan han skötte sitt jobb efter egen förmåga. Han var ju inte storvuxen och kraftig, men klarade ändå av sina arbetsförehavanden med bravur om han fick göra dem i sin egen takt och inte stressa på alltför mycket. Blev det stress och mycket övertid hade han en förmåga att bli lite het av sig och det kunde till och med bli att han stannade av för att vila en halvtimme eller så innan han fortsatte.

När 26-åringen steg av sin skjuts in till staden fick han en kort blick på en kollega som var mera av den kraftiga sorten och artig som han var så försökte han ta kontakt med kollegan, dock utan något gensvar. Hans tanke var att de större typerna med mera krafter i nyporna var lite onödigt malliga av sig och borde mera tänka på vad han hade uträttat i sin ungdom. Han hade ju ändå banat väg för dessa kraftiga typerna med sitt jobb, som han utfört klanderfritt innan dessa kraftbjässar gjorde sitt intrång på arenorna. Månne det var den kraftiga typen som skulle ta över sysslorna nu på hemgården efter att han flyttat in till staden. Han tänkte då inte bry sin hjärna med den saken och drog iväg till härbärget, samt att han nu skulle vända blad i sitt liv mot nya mål och en förhoppningsvis fin framtid.

Fotnot, 26-åringen är en Stiga Villa åkgräsklippare årsmodell 1990 som blev utbytt mot en splitterny Stiga Villa årsmodell 2016 åkgräsklippare, vilken skall ta över ansvaret av Oops Van Posshills gräsmattor denna sommar.


4 kommentarer

Simbyx Dax

0230bfd5[1]

Nu kan man med fog börja fundera på allvar att damma av simbyxorna och så småningom få den rätta bikinilinen i mittpartiet. Har med förundran sett hur mina bloggardamer på finlandssvenska bloggare haft stora problem med bikinianvändningen inför sommaren. Har inte närmare gått in för vad det egentliga problemet varit, men många har de varit som haft ett inlägg med temat bikini. Det har riktigt fått mig att fundera om vad egentligen kunde vara de svårigheter som kommer fram för min del, när jag första gången för säsongen skrider fram i offentligheten på simstranden endast iförd simbyxor.

Kommer midjeregionen att ta för mycket av syneffekten eller kommer mina fint formade ben att dominera blickarna som damerna slänger över mig. Det som jag mest befarar är ändå att de skall lägga märke till mitt operationsärr på min högra fot, och därför har jag också köpt mig ett par nya strandsandaler som skydd för insyn på detta känsliga ställe. Även betydligt högre upp på kroppen har jag skyddat mig från värmande strålar, och investerat i en ny lippis med ett känt bilmärkes logo på. Allt för att dra bort blicken från min högra stortå.

Annars mina simbyxor är av ett välkänt märke och mycket fint formade efter min kropp, samt att de har tre vita fartränder bredvid varandra. Använder man detta sportmärke så kan man med fog påstå att jag är modemedveten samt även lite diskret, emedan färgen på simbyxorna är svart. Förvisso har jag redan testat mina badbrallor inomhus i simbassäng, och det måste medges att de hade en perfekt passform och klarade bra av att jag simmade flera hundra meter i rask takt, för att sedan även klara av att sitta en kvart i bubbelpoolen i Härmä. Vågade inte kolla in damerna i bassängen bredvid, ehuru de sög fast blicken på min ännu inte solbrända kropp. Fortfarande ljus i kroppen och tyvärr inte ännu den perfekta strandlejon kroppen, men det är på väg.

Härmed måste jag avlägsna mig till en kompis för en kaffe med dopp, för att fira Gott Nytt År.


4 kommentarer

Att känna att man behövs

När man som jag håller på och kör taxi på de mest otacksamma tiderna av dygnet, så kom jag att tänka på hur viktig man är för samhället. Jag kör ju inte enbart för mitt höga nöjes skull eller för att ha en möjlighet att se mig omkring i nejden. Utan jag kör ju för det höga arvodet i form av lön för mödan. Då kommer jag att tänka vidare på hur många jag egentligen betjänar med mina små nöjestrippar till den ena adressen efter den andra.

För det första så får ju jag en lön för varje körning, låt vara att det endast är en provisionslön och ingen timlön eller någon grundlön. Vidare inkasserar jag en lön till min arbetsgivare som äger bilen och på det enkla sättet även han gör sig en liten penning, eller kanske en liten större penning än jag. Vidare har jag ansvar för att killen som har bensinmacken får sin beskärda del av bränsleförbrukningen i form av att jag tankar dieselolja hos honom. För att inte tala om att jag även gör skattemyndigheterna en stor tjänst, eftersom jag betalar skatt av min lön, samt att vägskatten skall betalas för bilen och sist också bränsleskatten. Försäkringsbolaget vill ha sin beskärda del av kakan när de försäkrar både bilen och mig under den tid jag jobbar med körningen. Beklädnadsaffären vill att jag är välklädd och ser städad och fin ut när jag betjänar mina kunder, så de tar en del av kakan de också.

Så man kan med fog påstå att som taxichaufför är jag egentligen en stöttepelare i dagens samhälle. Så är förvisso många andra också, men jag kom bara att tänka på den saken när jag körde den senaste kunden till den beställda destinationen. När nu dessa meningar med livet är avklarade, så anser jag mig vara redo för en kaffe hos den lokala cafeterian för att på det enkla viset stöda även deras inkomster och välbefinnande.

Vi hörs


2 kommentarer

Hemma igen

Hemma igen efter rehabiliteringen och direkt ut i hetluften med jobbet. Tog nästan hela repertoaren på tre dagar med början på lördag utav dagsskiftet och sedan söndag med kvällsskiftet och måndagen med nattskiftet. Idag har det sedan varit skiftesvila med några timmars sömn och vidare avkoppling hemmavid.

I morgon väckning igen kl.03.00 och startar körning kl. 04.00 till Vasa. Enda bra med den körningen att jag är klar för dagen redan 7 på morgonen och kan slänga mig och vila igen efteråt. En taxichaufför har lite ovanliga arbetstider, men inget att göra åt den saken.

Blir troligen lite plock i trädgården för att städa bort vinterns vedermödor sedan, för att om möjligt få lite fason på ytorna runt omkring huset. Jordfräsen skall startas för att vända lite jordområden som skall förvandlas till mera gräsmatta. Kommer att bli en skakig och arbetsam dag med en hel del svettkrävande motionerande.

 


2 kommentarer

Viljestyrka

Motvilligt steg han opp från sängen efter ett ögonblick av villrådighet inför väckarklockans ringsignal. Som i trans tog han av sig pyjamasen och så småningom klädde på sig för att ta emot denna nya dag. Efter några trevande steg där han kunde konstatera att musklerna inte ännu vaknat efter att den mardrömslika gårdagens muskelövningar gjort sitt, att de inte ville samarbeta med den övriga kroppen. Han var ändå en man som var van vid motgångar och sålunda van med att motarbeta dessa. Tystnaden i korridoren gjorde att han utan ängslan öppnade dörren och styrde de försiktiga stegen mot trapporna för att komma till våningen nedanför. Efter att ha passerat 8 dörrar på vardera sidan av korridoren så var han framme vid dagens första och största utmaning, trapporna ner till nedre våningen.

Han gjorde en bedömning av sin förmåga att kunna ta sig ner för trapporna och även slängde blickar på hissdörren bredvid. Kunde han kanske ta hissen ner och bespara sina lårmuskler arbetet med att ta sig ner för trapporna. Blicken tillbaka i korridoren, där ett äldre par kom sakta gående med rullator avgjorde saken. Inte kan han ta hissen från dessa personer så att de skulle hamna att vänta när han åkte den enkla skjutsen ner.

Beslutet var taget och han gjorde de första trevande stegen nerför trapporna. En strålande smärta gick genom lår och vadmusklerna när han med svetten i pannan och med ren viljestyrka tvingade sig steg för steg närmare nedre våningen och dess räddning till frukostrestaurangen. Efter att ha nått den första trappavsatsen kunde han bara konstatera att denna nedstigning kommer att vara minnesrik och som en stor påminnelse om att musklerna mera ofta borde vara med om träning. Träning som är så viktig för att kroppen skall fungera i alla lägen och som i ett senare skede kunde med enkelhet ta denna man ner till räddningen.

Nu var det ändå 10 trappsteg kvar av totalt 16 trappsteg och tanken var att hade han klarat denna del ner så skulle han klara av den sista delen ävenså. Han blev passerad av några snabbfotade ynglingar och även av ett äldre par, så besvikelsen blev stor att han inte hade styrkan i benen att klara av dessa i spurten till frukosten. När sen nedre våningen var nådd så kunde han dra en stor suck och sakta skrida fram till räddningen. Att övervinna dessa trappsteg gjorde att mannen kunde med ett leende på läpparna och glädjen till framgång skrida in till frukostens räddning.

Hur det sen förlöpte är sedan en annan historia. Men nu är ändå denna nedskridande ner för trapporna historia som avgjordes med rena rama viljestyrka.