posshill

Låt humor vara en del av vardagen


2 kommentarer

Var dag, min vardag

Min vardag är mycket vardaglig. Var dag har sin tid, och tiden räcker just och just till för dagen. Varje dag är ändå inte lika, utan rätt så olika varandra som de kan bli. Ändå så måste man stiga opp redan i arla morgonstund för att hinna med allt som finns på agendan.

Morgonmål, en liten brasa i kakelugnen, kaffe med frugan framför brasan, söka efter dagens outfit som det så finurligt numera kan uttryckas, och sen iväg. Sällan att det händer något revolutionerande under arbetsdagen, utan det går sin stilla gång.

Man gör sina arbetspass, kör, pratar med kunden, stannar och tar på en ny kund. Vid dagens slut skriver man ut en skiftesrapport och summerar dagen som varit. Helt ok, med undantag av kanske någon liten händelse, och sedan hem och slappna av. Kan det månne bli slentrian i jobbet, njaa kanske ibland, men för det mesta blir det nya bekantskaper och nya funderingar.

Med sådana dagar som min vardag, så gör man inga stora rubriker i tidningen om hjältedåd, sensationella uttalanden eller plötsliga ekonomiska vinningar. Man slinker helt enkelt in på servicestationen på en kaffe, emellanåt med ett gott wienerbröd eller semla, kollar in Facebook på telefonen och hälsar på bekanta ansikten.

Men, ett stort men. Det finns de som inte kan eller får göra dessa enkla saker en vardag som min. De kanske sitter hemma utan vänner, med någon sjukdom som håller dem inne, eller som bara inte vågar sig ut bland folk, inte kan klara sig på egen hand ut i folkvimlet. För dem kan min vardag tänkas vara intressant, häftig, eller t.o.m. storartad. Så för dem finns det mycket vi kunde göra. Slå en signal, göra ett besök, ta dem med på en kort utflykt, helt enkelt ta er tid att hjälpa dessa människor som säkerligen vill ut bland folk.

Har själv upplevt hur enormt tacksamma vissa människor är av den lilla hjälp jag kan ge dem, med att enbart sträcka ut en hand eller arm för att de skall kunna stödja sig på den. Det enkla stöd jag kan ge med att gå i armkrok med en äldre dam eller även en äldre man för den delen, är för mig en liten gest men för dem ett enormt stöd. Bära några handelskassar  från bilen till huset, sträcka fram en spatserkäpp eller krycka. Att hjälpa andra gör din egen vardag till en dag med guldkant.

Deras tack gör att min dag är räddad och gör att min vardag får ett bättre innehåll, var dag.


Lämna en kommentar

Efterlysning

5173763-64p821Just nu har en förnyad efterlysning på ovanstående maskin utgått. Vi minns ju i vår barndom när dessa gula maskiner invaderade våra vägar och förstörde våran kälkbacke på de allmänna vägarna. Nu har vi vuxit opp och därmed har även dessa gula maskiner blivit en alltjämt ovanligare syn på våra vägar och gator. Den tiden när de fanns, minns vi med vemod och önskar att de skulle komma oss till glädje nu i vuxen ålder. Vi förstår deras gärningar desto mera nu, än när vi som småpojkar åkte med sparkstötting på vägarna.

Hur det kommer sig att dessa maskiner blivit så osynliga och skygga för trafiken, att de nästan kan räknas som en mindre lottovinst att få bonga en sådan. Vad en liknande maskin kan åstadkomma med vägarna är något fint och framför allt göra vägarna mera säkrare vintertid. Även våren var en tid då de kunde göra mindre underverk med de leriga grusvägarna i översvämningstider. Kommer ihåg en persons uttryck när våren var kommen och det diskuterades vårtecken. Han sade helt lugnt att nu är det vår när väghyveln anländer till deras by. Så sant som det var sagt.

snowplough1Det här är en annan typ av bilar som syns onödigt sällan direkt efter snöfall. Man har allt för ofta en benägenhet att vänta tills snön sätter sig på vägbanan till en 5-7 centimeters tjock yta som klistrar sig fast ordentligt i vägytan, innan man tar sig för att leta efter dessa plog- och grusbilar. På vägbanan skall sedan bilisterna gräva sig ner till vägbanan med sina dubbdäck och forma vägen som djupa spår, där man sedan skall försöka hållas. Vid en för hög fart i c:a 30-40 km/h finns det sedan stor risk för sladd med påföljder som kan vara olyckliga. Står sig lyckan bi, kan följderna bli endast plåtskador, men ofta kan det även resultera i sjukhusbesök, kortare eller längre tid.

Skall man spara så skall man. Inte vill myndigheterna förstöra lackeringen på sina plogbilar eller få rispor på grusbilarnas flak. Ej heller vill man visa väghyvelns kapacitet utefter vägarna, utan de skall stå i sina garage och samla damm på sina fina hyvelbett. Ni som eventuellt sett något liknande, kan känna er speciella.

Ni har sett något som är utrotningshotade rariteter.

 

 


Lämna en kommentar

Ska vi träffas

4ebac54fdf988c267c0024b60c4e7bed1

Snart att man inte vet hur ens vänner talar och uppträder live. Nu är det ju bara Facebook, chatta, twittra och en  massa meddelanden hit och dit. Vart är vi på väg egentligen. Kunde vi inte ta oss loss och släppa telefonen en stund och sätta oss ner, öga mot öga och diskutera om det som varit och det som eventuellt komma skall. Telefonen har ju snart levt sin tid och används numera enbart till för att skaffa fram information hela tiden.

Egentligen är det olyckligt att sitta på ett kafé eller bar och ta en kaffe med dopp i sin ensamhet. Man ser sig omkring och vid de flesta borden sitter ungdomar, medelålders människor och fingrar på sin mobil, utan att ens lyfta på huvudet och se vem som sitter på motsvarande sida av bordet. Snart kommer den tid, när människan inte kan diskutera över bord med sin bästa vän, utan att ha mobilen i sin hand.

Jag vill inte gå så långt, jag vill ha mina kompisar som jag tidigare pratade med när vi träffades över en kaffekopp eller annars bara slumpmässigt träffades på stan. Nu är det en massa passande med tider och messande för att få det hela att ordnas på ett något så när smidigt sätt.

Varför kan man inte bara låta mobilen stanna i fickan när man träffar sina vänner över en kopp kaffe eller annars bara stannar upp för en kort stund. Vännerna är viktigare än mobilen, men för många känns det som om mobilen tagit över vännernas roll. En kort eller om möjligt en längre stunds diskussion med de gamla vännerna ger en fin känsla av gemenskap som varat i många år. Varför förstöra den korta tid vi möts, med att dra fram mobilen och direkt knappra in meddelanden eller kolla opp de senaste uppdateringarna på Facebook.

Var länge en motståndare till Facebook, men fick ge mig och nu har jag ju vänner via den vägen. Det goda med Fb är att man kan få tag på sina gamla polare som flyttat från orten till ställen jag inte ens minns vart de tagit vägen. Men Fb skall inte säga eller föreslå när jag skall tycka om något eller när jag skall dela något, med motiveringen att om jag inte tycker eller delar, så är jag dum eller skall få uthärda helveteskval för den skull. Jag tycker och delar när jag själv vill på Fb utan minsta grupptryck av andra.

Har under många av mina arbetspass, när väntetiden varit lång, ringt opp några av mina gamla kompisar för ett litet samtal över telefonen, utan att för den delen ha något ärende, men ändå att få höra något nytt utav dem. Att diskutera och fundera över alldagliga saker med polarna är av djupaste intresse och något som man borde mera värna om i denna jäktiga tid.

ps. Om någon ser mig knappra på mobilen, är det för att jag söker efter er som eventuellt har tid för en kort pratstund. Vi hörs och stannar väl opp för en kort stund.

 

blogimage_chat1

 

 


Lämna en kommentar

En sådan dag igen

Det är en sådan dag igen då man blir tvungen att kolla in klockan onödigt ofta för att hinna med allt som bör göras och att även vara i tid till de möten som finns på agendan. Väckarklockan gjorde sig påmind vid 06.15 att nu är sömnen avverkad och dagens vakna liv tar över. Efter den sedvanliga morgongröten samt kaffe vid brasan och lite avslappning, så var det att se över dagens program. Nästan så att man inte vill riktigt hänga med sådana här dagar, men man har väl inget val.

Klockan 09.00 skall jag infinna mig hos min tandläkare som lovat mig en relativt smärtfri behandling. Hur det nu skall lyckas vet jag inte, men jag har alltid haft fjärilar i magen inför ett tandläkarbesök. Underligt egentligen att den känslan finns kvar, efter att ha levt med samma tandläkare i 20 år, och inget extra har ännu tillstött på mottagningen. Det brukar ordna sig och inte har det förekommit några ordningsproblem i hemmet efter de årliga besöken i tandläkarstolen.

Nästa anhalt på dagens program är att jag skall kvittera ut taxibilen c:a 11.00 och vidare hämta kunderna 11.55 för en körning till Vasa Centralsjukhus och där vänta på deras läkarbesök, för att efteråt köra dem tillbaka till hemmets lugna vrå. Väl hemma c:a 17.00 blir det snabba ryck med att tillreda maten för hungriga damer som kommer hem från skolan, jobbet och sångövning. Får bara hoppas på att det finns fina ingredienser för en god och näringsrik måltid. Efteråt skall jag försöka mig på en avslappningsövning och även försöka sova en stund, för dagen är inte slut ännu vid denna tidpunkt.

Dagens schema avslutas med att jag c:a 20.30 tar mig in till staden igen, för att påbörja nattskiftet som håller på till 06.00 nästa morgon. Efteråt känner man sig tillräcklig motiverad för att lägga sig i sängen och sova, om än för bara några timmar. Vanligtvis efter en sådan här dag och nattskift så kan det bli 5-6 timmars orolig sömn innan korpgluggarna är öppna igen. Så man får räkna med att morgondagen blir lite halvflummig hela dagen. Då är det jag som tar det ytterst lugnt och den dagen har inget inskrivet på agendan.

Tills dess, så ha det gott.


Lämna en kommentar

Kölden tränger sig på

dsc_0483-3Så har då vinter gjort intrång med köld och blåst. Rimfrosten hänger i träden och skulle även fastna i mustaschen, ifall jag nu hade någon för tillfället. Mössa och handskar samt varmare kläder har tagits fram ur garderoben, och just nu i dessa dagar kan man säga att de gör skäl för priset de kostade. I skrivandets stund visar temperaturmätaren på -22,3 grader med en lite snål blåst, som gör att det känns betydligt kallare.

Inhandlade igår en 20 kilos säck med solrosfrön som jag matar småfåglarna med i vinter. Detta har jag hållit på med i åtskilliga år nu, och är något som jag tagit efter min far. Min far matade småfåglar i många år och intresset för viltvård var så stor för honom, att han t.o.m. inhandlade en snöskoter för det ändamålet i tiderna. Vill minnas att han på hösten magasinerade flera hundra kilo med olika frön som han körde ut till olika automater långt ute på en mosse. Innan han skaffade sig snöskoter, så skidade han med en pulka dragande efter sig, med c:a 50 kg åt gången.

Någon tung och djup snömängd har vi inte ännu, men tillräckligt så att det gör marken vit. Hade gärna fått komma lite mera snö, så att det täckte marken och skyddade växterna från tjälen. Säkert många som skulle kunna tänka sig en skidtur i landskapet efter att kölden lite bedarrat och eventuellt stannat på en c:a 5 minusgrader. En passande temperatur en vinter, men tyvärr har jag inte den makten.

Nu så drar jag mig tillbaka till min länstol i vardagsrummet framför en värmande brasa och med en kaffekopp i näven. Kan man ha det mycket bättre än så.