posshill

Låt humor vara en del av vardagen


10 kommentarer

Bloggen Posshill Indragningshotad

Bloggen Posshill by Oops lever farligt just nu i dessa tider. Huvudpersonen bakom projectet har stora problem med förnyelse och det sinande inspirationsflödet. Vad detta beror på kan jag i skrivandets stund inte säga. Men efter att hållit på i 7 år med skrivande av blogg och över 1200 inlägg, så kan det vara svårt att inte komma in i en spiral utav rundgång och upprepanden.

Orsaken till de sjunkande läsarantalet är troligtvis att jag varken är gravid, har några fina sminktips, eller att jag kan visa er hur man gör den bästa festfrisyren som förgyller vardagen. Har försökt med dagens outfit, men de har blivit ganska så vardaglig i längden, emedan jag inte är någon typ som ständigt söker nya moderna klädesplagg eller älskar att shoppa. Jag är helt enkelt den vanliga trista typen som helst kör med t-skirt och joggingbyxor hemma, och piffar till tillvaron med jeans när jag rör mig i folksamlingar på stan. Diggar att sitta i min hörna utav vardagsrummet och höra eldens sus i kakelugnen, samtidigt som jag avnjuter ett helt vanligt kaffe utan desto mera tillsatser än lättmjölk.

Bloggandet började i tiderna med bloggen.fi portalen och dess galna men intressanta gäng, som stundom diskuterade rätt så friskt och spontant, och däremellan med fullt allvar debatterade allehanda små och stora saker. Jag höll mig en tid i kulisserna och läste de intressanta debatterna, tills jag en dag inte kunde hålla mig och började kommentera på de andras bloggar. Inte lång stund efteråt startade jag min första blogg Oops och skrivandet tog fart.

Genom att jag kom in i gänget som höll till på bloggen.fi, så kom jag in i ett gäng som på ett humoristiskt sätt satte pränt på vardagen och minsann gjorde vardagen till en fest. Där kunde olika åldrar samsas på ett fint sätt, om än det var vissa faktorer som gjorde att vissa skilde ur i mängden. Somliga hade gravallvarliga texter, andra helt sjukt roliga texter, medan somliga sedan hade hopdiktade historier som inte hade rim och reson, men kul hade vi, det vill jag lova.

Att det nu ser ut att bli mera lugnt även från min front, är kanske bara det som sker i vardagen. Har för mycket att stå i med för tillfället och tiden räcker inte till helt enkelt. Intresset och viljan kunde finnas, men tiden och inspirationen räcker inte till. Skall försöka hålla ut till sommaren och se tiden an, men som det nu är så kommer troligen Posshill att gå samma öde som bloggen Oops gjorde i tiderna. Då blir det att överföra alla mina inlägg till förvaring och arkivering.

Tills dess vill jag önska alla en Glad Valborg.

 

Annonser


2 kommentarer

Fågeldagis indragningshotat

I takt med att telefonledningar och övriga luftledningar blir nedmonterade och nedgrävda i marken, så blir fågeldagisen indragningshotade. Hur kommer det att gå för dessa fåglar som använder luftledningarna som mellanlandning och vilopauser i sina akrobatiska luftfärder framöver. Blir de tvungen att flyga på tills de kraschar i marken när krafterna tryter, och inga ledningar finns i sikte att pausa på. Detta kommer att framtvinga myndigheterna att på allvar fundera över om det inte borde fridlysas vissa stolpavsnitt utefter våra vägar, eller om det rent av borde byggas vissa linjer ute i naturen för att fåglarna skall få sina naturliga ledningssittarbehov tillgodosedda.

Kan mycket väl tänka mig att naturmänniskorna tar till högre ljud i skällan, ifall alla avsnitt med elstolpar och luftledningar försvinner ur naturen, och ersätts med nedgrävda rör i marken. Då kan det kanske bli skäl att så småningom få nya djurarter, såsom Sångsorken eller Visselmullvaden, för att inte tala om Spindelsångaren. När detta kommer att ske och hur det kommer att ty sig vet jag ej, men troligtvis kommer vi att i framtiden få musiken från down under. Då kan man verkligen ta till sig den s.k. Undergroundmusiken.

Kan också tänka mig att vissa musiker kan få svårigheter att komponera låtar och musikstycken, när inte naturen ger dem gratisnoter utefter vägarna. Säkerligen har flera intron eller refränger tillkommit genom att musikerna kollat in fåglarnas placering på elledningarna. Det är just sångfåglarna som visat sådana färdigheter genom sin placering på trådarna, att ljuv musik har uppstått. Man förstår mycket bra varför det är de mindre fåglarna som har den mera ljuvliga stämman bland våra fåglar, för hur hade det månne blivit om sångsvanen eller tranorna suttit på elledningarna. Där hade kanske notlinjerna gjort vissa kraftiga böjar neråt, vilket kunnat göra att musiken kunnat misstolkas och vissa avsnitt i musiken övergått i mera molltoner.

Nu skall vi inte gräva ner oss och enbart se den negativa sidan av saken, utan vänta och se när fåglarna så vackert sitter trådlöst ute på himlen i skymningen och sjunger sin sång via Bluetooth.

 

 

 


Lämna en kommentar

Några brödskivor

 

DSC_0521 (2)

Vad säger oss några brödskivor på ett bord. Detta färdigt skivade bröd har av någon anledning sina ändskivor kvar, och vad förtäljer det oss. Jo, att någon inte tycker om att börja brödet från dess början, nämligen kanten av brödet.  Brödet torde smaka detsamma alla skivor utav brödet, men ändå kan jag se dessa ändar bli kvar allt oftare. Varför inte frågar gemene man och undrar. Brödet är detsamma, om än kanske lite hårdare just för att det är början, eller om det är slutet på brödet. Men som sagt så händer det sig ofta, eller nästan alltjämt när jag skall ta mig en brödskiva och någon annan har öppnat brödpåsen, så finns båda dess kantskivor kvar av någon anledning.

Jag har inget emot kantskivorna, så de övriga i familjemedlemmarna överlämnar de skivorna med tacksamhet åt mig. Jag för min del anser att dessa kanter är betydligt mer stabila att hålla i och balansera i handen, än de mera mjukare inre skivorna. Kan det möjligtvis vara så att de övriga familjemedlemmarna är lite mera säkra på sin egen förmåga att balansera en brödskiva i handen, eller tar de tag i skivan med ett försiktigare tryck och därmed klarar av att ha den mjuka brödskivan i handen. Det förtäljer nu inte historien, men jag tror nog att 9 av 10 gånger jag tar de sista bitarna ur påsen, så är det just dessa kanter som blir kvar.

Finns det eventuellt en annan brödpåse i skåpet, så är sannolikheten att samma fenomen även visar sig i den påsen, fastän den första inte ännu blivit uppäten. Åtminstone är det de yngsta i familjen som mer än gärna överlåter åt fadern att äta utav dessa kanter. Detta kan även skönjas om vi någon gång har en vetelängd inköpt för kaffedrickandet med guldkant, ja då blir det ändorna som fadern får slå tänderna i. Man känner sig aningen speciell, eftersom de mer än gärna vill att just fadern skall mumsa på dessa skivor.

Det är ju tur att man har tänderna i skick och klarar av att ta rejäla tuggor utav både brödet och vetelängden, men så har man ju gift sig med en tandläkare som har strikt kontroll över garnityret.


Lämna en kommentar

Tick Tack

Detta enkla fickur som jag fick syn på i Tammerfors på en samlarmässa någon gång i slutet på 80-talet, blev starten till något som växte till sig med åren. Jag satsade inga astronomiska summor på klockan, men den hade ändå ett pris som jag fick fundera en liten stund, om jag ville ha den. Med lite diskuterande och prutande, samt till sist ett handslag, så blev den ändå min klocka till slut. Det var den första i min begynnande samling utav fickur, inte den värdefullaste, men ett början till något nytt.

Det blev flera klockor och jag började kolla in mera information om deras ursprung och årtal för tillverkning. Detta blev till ett stort intresse, för det var inte alltid så lätt att få tag på information om klockornas tillverkningsår. De mer kända märken hade oftast sina serienummer utsatta på nätet, där man sedan genom numret kunde få reda på årtalet för tillverkningen. Vissa klockor hade inga namn på urtavlan och det kunde hända att man kom på vissa exemplar där boetten var från en klocka, urverket från en annan, och urtavlan från en tredje. Vid sådana händelser så beslöt jag att de klockorna var inte de jag ville ha, och de blev sålda igen eller bytta mot mer äkta fickur.

När det var mer kända märken så trissades priset opp ganska ordentligt och man fick vara försiktig så att man inte blev lurad alltför mycket i handlandets mysterier. Säkert som den, är att jag en eller flera gånger blivit lurad på någon affär, men så är det alltid med affärer. Vissa gånger lyckas man, andra gånger blir man lurad på konfekten, men det är bara att bita ihop. Hände sig att när jag gjort någon sämre affär, så tog jag kontakt med försäljaren och i vissa fall kunde vi göra opp i godo. Alla kände alla, och ingen ville ha namnet över sig av att vara de som lurade sina köpare. Vissa av klockorna har genomskinligt bakstycke, så man ser det vackra urverket ticka sekund efter sekund. Alltid när man öppnar bakstycket på dessa klockor, så ser man ett stycke konst. Vackert dekorerade urverk som har ett  trevligt tickande ljud. I min samling finns fickur i olika storlekar, från små damur till ordentliga herrur av den grövre stammen, från nickelboetter, silverboetter och goldplated, dock ingen i äkta guldboett. Guldboetter är vackra, men tyvärr så kan priset oftast vara mellan 5000-10000.- € eller mer. Det är en prisklass långt över min nivå. Själv har jag handlat mera i prisklassen om några hundra. Nu på den senaste tiden har samlandet legat lågt och klockorna har mest legat i sina förvaringsaskar i väntan på bättre tider, men ser jag något intressant, kan det nog bli affär. För tillfället finns det ett trettiotal klockor som med jämna mellanrum skall poleras och även dragas opp för att ticka iväg tiden än en gång.